Imorgon bär det iväg!

Wow vad dagarna springer förbi!
 
Vi är redan i mitten av mars, hur händer detta? Vart tar tiden vägen?
 
Vi är klara med cellbiologin nu (Eller har labbrapporten kvar som ska in i helgen) och på tisdag börjar vi med Organs struktur och funktion, också känd som OSoF.
Jag tror det kommer bli jättekul. Mycket info men jättekul!
 
Imorgon bär det av till Gällivare för att träffa Timo (som har praktik där denna veckan) och mina svärföräldrar. Det ska verkligen bli jättemysigt att se dem igen, det var ju några månader sedan jag var upp.
Bussen går dock 7.35 från sjukhuset och morgnar är ju inte min starka sida, men det ska nog gå bra ;)
Så nu bli det att göra sig klar för sängen och ladda för imorgon!
 
 
Godnatt fina ni!

Celler och studiebesök

Hallå fina!
 
Har haft en väldigt lång dag. 
Började klockan nio med studiebesök på Clinical Trial Unit och fick se hur det ser ut där det bedrivs klinkisk forskning vilket kanske är något några av oss kommer syssla med i framtiden.
Sen hämtade jag ut tentor och gick med Merit-Miriam och fotade våra slides med celler till vår rapport som vi sen skrev på hela eftermiddagen fram till typ fyra.
 
Det kanske inte låter så långt, men det var kändes längre okej? ;)
Kanske är tröttare pga att jag fortfarande har för lite blod i kroppen, även om det känns betydligt bättre än när ajg gick från blodcentralen igår :P
 
Planerna för resten av kvällen är att bara vila framför lite Bones, gå ut på en promenad och ringa Timo tror jag.
 
Fina celler färgade med May Grinwald Giemsa stain.

Det här med att ha ett distansförhållande

Är inget jag skulle önska min värsta fiende.
 
Iallafall inte om man är som jag och har problem med att bli lämnad. Det är inte att vara ensam som är problemet, men varenda gång han åker hem till Luleå så går mitt hjärta sönder i 1000 bitar fastän jag vet att han inte lämnar mig så. 
Det gör bara så ont att se den man älskar mest i hela världen fara iväg från en, medan man själv står kvar där ensam.
 
Det är väl ärligt talat inte mitt problem med att bli lämnad som är det stora problemet heller som ni säkert förstår.
Det är hela grejen med att vara ifrån varandra, att ständigt sakna sin andra hälft och att somna gråtande för att han ligger i en säng 40 mil bort.
 
Att sen se bilder/videos/texter på socila medier med alla som flyttar ihop, bor ihop, gifter sig, skaffar barn etc gör bara ännu mer ont för jag vill ju så gärna ha det ihop med honom. Missförstå mig inte, jag missunnar ingen sin lycka, jag önskar bara att jag hade det jag också.
 
Att folk sen frågar om det är värt det?
Jag tycker att det är en rolig fråga. För mig så kommer det alltid vara värt det. Jag önskar att vi inte skulle behöva genomlida det, men det kommer alltid vara värt det. För vad är alternativet? Göra slut? Hur ska det hjälpa? Jag skulle ju sakna honom lika mycket om inte mer då, för då skulle jag ju inte ha honom. 
Så det är bara att härda ut. Hur jobbigt det än må vara så har vi ju klarat mer än ett år nu, och förhoppningsvis så blir det bara den här terminen och sommaren så ljuset i tunneln, det syns mina vänner, det syns!
 
Jag älskar dig så mycket <3